DEBATT: Det är med stor bedrövelse jag följer de senaste nyheterna och de politiska förslag som lagts fram. Att barn så unga som 13 år ska kunna sättas i fängelse och att barn ska kunna få fotboja är inget annat än en tragedi. Samtidigt diskuteras kraftiga sänkningar av bidrag till barnfamiljer. Barns rättigheter och förutsättningar begränsas, och det är barnen som får betala priset för att staten inte klarar av att hantera svåra samhällsproblem.
Jag ser att barnrättssverige höjer sina röster, och det är bra. Men frågan är: hur hamnade vi här? Det är bara fem år sedan Barnkonventionen blev svensk lag. Fem år senare ser vi staten gå fram med förslag som på flera punkter undergräver just den lagen. Det säger något om synen på barn i vårt samhälle, en paradox som vuxna inte tycks kunna hantera: Å ena sidan ses barn som sårbara och i behov av skydd för att de inte kan ta ansvar. Å andra sidan ska de kunna straffas och berövas sina rättigheter. Den största paradoxen är kanske ändå att vissa barn framhålls som särskilt skyddsvärda, medan andra barn behandlas som undantag, trots att Barnkonventionen tydligt slår fast att alla barn har samma rättigheter, utan åtskillnad.
Samtidigt har en utredning tillsatts för att lätta på skollagen, så att barn som sätts i fängelse inte längre ska omfattas av skolplikten. Dessa barn föreslås i stället undervisas helt på distans. Vi vet redan från pandemin att distansundervisning särskilt drabbar barn som har behov av stöd. Hur kan staten välja en väg som man vet misslyckas?
Förslagen riskerar att få motsatt effekt
Motiven bakom reformerna är tydliga: man vill komma åt den grova kriminaliteten. Men förslagen riskerar att få motsatt effekt. Erfarenhet, både från studier och andra länder, visar att barn som sätts i fängelse får svårare att återanpassa sig till samhället. Att dessutom kombinera fängelsestraff med indragen skolgång och försämrade ekonomiska villkor för familjer är inget annat än ett recept på att cementera utanförskap och kriminalitet.
Barnkonventionen är svensk lag. Ändå haglar förslag in som kränker barns rättigheter. Barn får inte rösta, men ska ändå kunna ställas till svars som vuxna. De begår brott, men i många fall är de själva brottsoffer, det vill säga barn som staten redan har svikit.
Barn behöver framtidstro. De behöver se att de har förutsättningar att skapa ett bra liv. Den tron är vuxna skyldiga att ge dem. Att ta ifrån barn med svåra uppväxtvillkor både ekonomiskt stöd, utbildning och frihet, det är inte att bryta en negativ spiral, det är att ge barn ett livstidsstraff för vuxnas brott.
Jessika Arvik, föreläsare och barnrättsvetare
