Alexandra Brixemar arbetar som rådgivare för brottsutsatta och blir färdig kriminolog i höst. Hon har skrivit boken ”Från en överlevare till en annan” och föreläser bland annat om våld i en hederskontext och hur man kan se tecken på att någon lever i en våldsam situation och hur man på bästa sätt bemöter och vägleder unga våldsoffer.
– Jag möter många barn och unga som mår fruktansvärt dåligt och känner sig ensamma i det som de varit med om. För mig handlar det om att fylla i kunskapsluckor och sprida information om ett komplext ämne som är svår att förstå, både för dem som lever i och utanför den kulturen, säger hon.
Hon minns hur ensamt och förvirrande det var när hon, flera år senare, kom till insikt om vad hon varit med om. Alexandra blev utsatt för sexuella övergrepp av en anhörig innan hon fyllt fem år. Övergreppen startade hemma hos den anhöriga för att sedan sprida sig till den personens bekantskapskrets och till sist även främmande människor i andra delar av landet. Den anhöriga hade en sjukdom som han trodde att Alexandra kunde bota, genom att låta honom ha sex med henne.
– Han sa att han var kär i mig och att jag hade så starka krafter, att jag skulle kunna göra honom frisk. Så han våldtog mig, men då hade jag inte ordet för det som hände mig, säger hon.
Mannen började sälja henne till andra personer, först till vänner men under åren blev allt fler personer involverade. Inom sällskapet fanns även annan kriminalitet som narkotikaförsäljning.
– Till mig sa man att jag behövde tjäna pengar till familjen. De visade mig räkningar på olika summor och sa att det var nödvändigt att göra det här för att annars skulle folk tro att vår familj var fattig. Det var alltid viktigt att upprätta en fasad av att saker var bra. Jag kände att jag måste hjälpa min familj, säger hon.
En strategi för att stå ut med övergreppen
Det fanns en specifik person som skötte det logistiska, som att köra Alexandra till olika adresser runt om i Sverige. För att stå ut under övergreppen, när Alexandra var lite äldre, hade hon hittat en strategi.
– Jag tänkte på ett fruktfat fullt med frukt och räknade ut hur många kalorier som varje frukt innehöll. Jag hade blivit tillsagd att jag började bli knubbig och utvecklade en ätstörning. Männen ville jag skulle se så liten ut som möjligt och blev satt på olika dieter, berättar hon.
Samtidigt klarade hon sin skolgång, utåt märktes ingenting. Alexandra var en duktig elev, hade kompisar och en familj som hade pengar.
– Så här såg mitt liv ut i nästan tio år. Det var bara så, jag visste inte att det kunde vara på något annat sätt. Jag visste inte att jag blev våldtagen eller att det var brottsligt, det männen gjorde. Jag tänkte inte ens att jag bar på en hemlighet, som man kanske skulle kunna tro. Jag planerade inte heller framåt eller hade några framtidsdrömmar, utan tog en dag i taget, överlevde en dag i taget, förklarar hon.
Ju äldre hon blev desto mer utåtagerande blev hon. När Alexandra var runt tolv år började en ilska sippra fram inom henne. Hon blev lätt arg och högljudd och kastade saker i skolan och hemma var hon trotsig för att provocera fram mer våld, för hon ville att allt skulle ta slut.
– Skolkuratorn kom och övervakade mig under en lektion, men jag höll tyst då så klart, och sen hände inget mer.
Vändningen blev ett uppmärksammat våldtäktsfall
Vändningen kom när ett våldtäktsfall i området fick stor uppmärksamhet. Flickan som hade blivit överfallen gick på samma skola som Alexandra.
– Man pratade mycket om det och jag reagerade på händelsen, men jag såg inte kopplingen då, att hon och jag utsatts för samma sak. Det som hände den tjejen var på en mörk plats i skogen och polisen spärrade av området. Det var så tydligt att det var ett brott, säger Alexandra.
En tid därefter var hon med en man som inte ville betala för sexet som var en mer våldsam våldtäkt. Hon åkte till en kompis och berättade delar av det som hade hänt. De förstod att det fanns mer som hon inte berättade och de gjorde en orosanmälan.
Alexandra fick ett samtal från socialtjänsten och ombads att komma till kontoret. De sa att det framkommit att hon utsatts för övergrepp.
– Jag försökte lirka mig ur situationen, men de tog med mig till en bil och körde mig till ett barnahus. Resan var lång och jag bytte både bil och personal längs vägen.
Alexandra kördes till ett skyddat boende. Hon hade inga tillhörigheter med sig, bara kläderna hon hade på sig.
– Jag förstod ingenting om vad som hände. Men jag var ganska likgiltig minns jag, hoppades bara att det skulle gå över och att jag snart skulle få åka hem igen.
Alexandra levde med skyddad identitet
Alexandra återvände aldrig mer hem, men det skulle dröja hela tio år innan hennes förövare anhölls och dömdes. Under de åren levde Alexandra med skyddad identitet. De fyra åren mellan 14 och 18 bodde hon på femton olika ställen, både familjehem och HVB-hem.
– Jag fick hela tiden nya namn och jag fick inte gå ut ensam. På ett sätt längtade jag hem, för jag kände mig hela tiden som en främling. Jag flyttades så ofta att jag hade svårt att upprätthålla ett fungerande liv. Så fort jag började knyta an till människor så var det dags att flytta, minns hon.
Utan kontinuitet och med tvära uppbrott eskalerade Alexandras ätstörning och hon började att sälja sex. Männen hittade hon på internet och hon mötte dem hemma, på hotell eller i bilar.
– För mig handlade det inte om att jag ville tjäna pengar. Det handlade om att jag behövde ha rutiner och någon form av kontroll, åtminstone över några delar av mitt liv. Oavsett var jag var kunde jag svälta och träna. Och att sälja sex var bara något jag redan gjort innan så många gånger, resonerar hon.
Eftersom hon var sjuk i anorexia behövde hon dygnet runt-vård och bodde de perioderna på HVB-hem.
– Jag träffade några bra vuxna som blev trygga för mig, men var i miljöer som var destruktiva. Jag blev väldigt institutionaliserad. Det hade eventuellt varit bra om jag fått landa på ett ställe över en längre tid och om stället varit anpassat för min dåvarande problematik, berättar hon och fortsätter:
– Jag visste inte vem jag vad och vad jag ville. Min identitet hade tidigare skapats av andra, även nu när jag levde under skydd. Jag tvingades ljuga jämt, om vad jag hette, var jag bodde och varifrån jag kom. Ibland hade jag självmordstankar när det var som jobbigast. Jag stod inte ut, orkade inte hålla upp fasaden, säger hon.
I terapin fick hon hjälp att bearbeta
När Alexandra var 17 år kom hon till BUP Elefanten, som är specialiserade på sexuella övergrepp. Där gjordes en utredning och kartläggning. Sedan började hon i traumaterapi som hon gick i under en lång tid. I terapin fick hon hjälp med att bearbeta det hon utsatts för och hon fick även hjälp mot sina ätstörningar. Mycket fokus låg på vem hon ville vara som människa och gavs stort utrymme för att utforska sig själv.
– Att nysta i klumpen av allt det jobbiga var tufft, men det underlättade att jobba med ett livslinjeperspektiv. Jag fick också ord på det jag varit med om och det gjorde att jag fick grepp om mitt förflutna. Jag insåg inte förrän jag läste förundersökningen att jag utsatts för hedersvåld, men jag kände inte igen mig i det. Jag mådde inte bra under terapin, men jag gick där för att må bra på sikt. Jag började förstå vem jag var och att det var okej att släppa kontrollen. Jag lärde mig också att acceptera och att det går att skapa sig ett bra liv. Framförallt lärde jag mig att landa, bli trygg i mig själv och få det tryggt omkring mig, säger hon.
Hur många barn och unga som lever under hot och våld i hederskontext är svårt att säga, mörkertalet är dessutom stort då det är i princip omöjligt att få personer i förövarnas närhet att vittna. Det är också svårt att komma åt den typen av våld.
– Jag tror människor grämer sig för att trampa någon på tårna. Heder är också kollektivt, vem ska man skydda personer emot, är det en person eller femtio stycken som en hel familj och släkt? Man fostras i oerhört starka familjenormer, släkten är allt och kommer alltid först. Det är också mångfasetterat och svårbegripligt för utomstående.
Vill arbeta med utsatta barn
Alexandra har föreläst för tjej- och kvinnojourer, skolpersonal och socialtjänsten. I framtiden vill hon förena sitt yrke som kriminolog och arbetet med utsatta barn.
– De här barnen behöver en trygg vuxen att prata med. Många är osäkra på vad det är de varit med om, hur de ska förhålla sig till sina förövare och sitt mående. Jag skulle gärna jobba med polisen och utreda och hålla barnförhör. Jag vill också fortsätta att använda mina egna erfarenheter på olika sätt, för att stötta andra.
Du har sagt att du har en nollvision när det gäller barn som utsätts för våld och övergrepp?
– Ja, det är en vision som jag måste ha för att orka jobba vidare. Att inge hopp är min största drivkraft.
Hon säger att hon idag har exakt ett så ”tråkigt liv” som hon vill ha.
– Jag har ett normalt trist liv, säger hon med ett leende och fortsätter:
– Jag är sambo och har nyligen skaffat en hundvalp. Mitt liv är inte fyllt av det kaos som det var förut. Jag vill att andra som varit med om liknande händelser en dag ska ha ett lugnt och normalt liv.
Hon har ingen kontakt med någon i sin familj och börjar att vänja sig vid det.
– Jag har inte förlåtit, men jag är heller inte arg längre. De människor som var skrämmande förut är inte det längre.
