Att lämna ett kriminellt liv är fyllt av motstridiga känslor, tvekan och bakslag. Det visar en intervjustudie av tio avhoppare. Att förstå detta vacklande mellan den kriminella världen och det nya brottsfria livet kan underlätta behandlingsarbetet med avhoppare, menar Lily Dickson Wahlman, forskarassistent på IFFS som gjort studien.
I projektet “Effekter av sociala insatsgrupper i Stockholm” på IFFS, har forskare kartlagt effektiviteten hos avhopparverksamheten Sociala insatsgrupper (SIG) som erbjuds i ett antal kommuner i Sverige. Verksamheten riktar sig till unga och vuxna som vill lämna en kriminell livsstil. Många som börjar detta och liknande program väljer dock att avbryta i förtid.
– När vi kollar på statistiken ser vi att det är mycket vanligt med att deltagaren avbryter SIG-insatsen i förtid, något som också är vanligt för sådana här program, säger Lily Dickson Wahlman i ett pressmeddelande.
Hon har gjort kvalitativa intervjuer med tio av deltagarna i programmet. Nästan alla uttryckte olika grader av ambivalens – motstridiga känslor kring avhoppet.
– En av de intervjuade berättade att hon lätt kunde tjäna 15 000 på en helg som kriminell. Nu, som avhoppare, var hon tvungen att kämpa jättehårt för att få ekonomiskt bistånd och dessutom lämna sina vänner och sitt sociala sammanhang. Det är viktigt att förstå att ett avhopp inte bara är positivt för dessa individer utan kommer med många kostnader, säger Lily Dickson Wahlman.
Hade inte ersatt det kriminella livet med något nytt
Deltagarna beskrev situationen som att vara i limbo. De hade kanske slutat det kriminella livet, men inte ersatt det med något nytt.
– Det är inte bara pengar som offras, utan även status och identitet och känslan att vara någon, säger Lily Dickson Wahlman.
Att bygga ett nytt liv är också kantat av hinder. Särskilt i kontexten av att de är marginaliserade från början. Av de intervjuade var två svenskar, resten hade invandrarbakgrund. Ofta hade de svåra uppväxtmiljöer och inte sällan diagnoser som ADHD, depressioner eller post-traumatiskt stressyndrom. Deras kriminella bana hade börjat vid 12-13 års ålder.
– Deltagarna i SIG saknar ofta referensramar för hur ett ’normalt’ liv kan se ut. Att upphöra med brott och klippa med allt kan därför upplevas som väldigt läskigt. Samtidigt är deras liv väldigt stormiga, det är mycket självklarheter som inte finns på plats – såsom fast jobb, bostad och prosociala vänner. Då kan den kriminella livsstilen användas som en flytväst, något att hålla fast vid när det ”stormar”, innan det nya, brottsfria livet finns på plats. Det är i detta mellanrum – mellan brottslighet och konventionalitet – som ambivalens uppstår, och denna kan enbart förstås utifrån den marginalisering som dessa individer lever, säger Lily Dickson Wahlman.
Vanligt att sabotera för sig själv
Ett vanligt beteende var självsabotage där de under en period lämnade avhopparprogrammet eller gick tillbaka till sina kriminella vänner, något som kan te sig motsägelsefullt då de fortfarande menade sig vilja sluta med brottslighet.
– Det kan liknas vid en drogberoende som försöker sluta men tar ett återfall. Jag tror dock att det är fel att tolka detta som att de inte vill sluta. Det handlar mer om att motivationen ebbar och flödar, säger Lily Dickson Wahlman.
En förståelse för ambivalensens orsaker och hur den kommer till uttryck hos dessa individer kan förbättra avhopparverksamheten så att fler stannar kvar och fullföljer programmet, enligt Wahlman.
– Det skulle kunna handla om att bemöta dessa känslor i samtal så att de förstår att det är helt normalt att känna ambivalens. Att det är en naturlig del av processen, säger Lily Dickson Wahlman.
Då ambivalensen till stora delar beror på de svårigheter och hinder som gruppen har att bygga ett normalt liv, skulle en slutsats kunna vara att sänka vissa trösklar in i samhället för att underlätta avhopp från kriminalitet.
– Det kan handla om trösklar in på bostadsmarknaden, eller krav för att få försörjningsstöd som i dag är väldigt höga. Sedan förstår jag också att man inte kan ge en träningslägenhet till alla som säger sig vilja sluta med brott. Det skulle också kunna utnyttjas. Men jag tror att man måste använda vissa morötter som motivator, men med tydliga kontrollfunktioner. De måste känna att vägen tillbaka är möjlig. Annars kommer de att ge upp, säger Lily Dickson Wahlman.
Artikeln där studien presenteras heter “The ambivalence of desistance: Balancing in the liminal space between deviance and conventionality”, och är publicerad i den vetenskapliga tidskriften European Journal of Criminology. Att som forskningsassistent vara ensam författare till en referentgranskad artikel är ovanligt.
