”Vi märkte att det var svårt att nå fram till kvinnorna”

Peter Svensson var med och byggde upp verksamheten Passus på Fryshuset, Sveriges första avhopparverksamhet. Han är själv avhoppare och har en mångårig erfarenhet av att hjälpa andra. Han är också en flitig föreläsare och har talat om kriminella miljöer och avhopp i tv, tidningar och podcasts.

Jenny Danielsson har också arbetat på Fryshuset och 2019 var hon med och startade Catena stöd och utveckling där hon är verksamhetsansvarig. Peter har gått in som delägare och är metod- och utvecklingsansvarig.

– Vi märkte att det var svårt att nå fram till kvinnorna. De känner sig inte som avhoppare och kan inte identifiera sig som det. Därför startade vi även Protinus, där målet är att ge ett likvärdigt skydd till kvinnorna, berättar Peter Svensson.

Enligt både Peter och Jenny ses kvinnor i kriminella miljöer som brottsoffer. De kan också spela offer och lätt försvinna under radarn.

– En kvinna kan sitta i en bil med två killar och inte ens bli visiterad av polisen fast männen blir det. Även om inte kvinnorna genomför själva avrättningarna så är det många gånger en kvinna som har lurat offret till platsen. De får också hantera narkotika och gömma vapen. Hela samhället blundar för de här kvinnorna och många tror inte ens att kvinnor är kapabla till dessa saker, säger Jenny.

Hon berättar att det finns två kategorier av kvinnor i kriminella miljöer. Antingen kan de ha hamnat där av kärlek till en man och tillslut har hans livsstil blivit normalt med det tankesätt och de värderingar som finns i den miljön. Det finns också de som gör ett aktivt val.

Socialtjänsten misstolkar situationen

– När kvinnorna vill lämna så blir de inte trodda. Det kan också vara så att socialtjänsten misstolkar situationen som våld i nära relation eller inte förstår hotbilden. Kvinnan kan ha en akut hotbild, men kanske uttrycker att det är hemskheter på gång. Då måste man fråga vad hon menar med det. Eftersom den här världen är så normaliserad för dessa människor så kanske de inte skulle säga att de är under hot fast de till och med har blivit beskjutna.

Jenny Danielsson berättar också att kvinnliga kriminella inte sticker ut på samma sätt som männen, som har sina speciella attribut; bilar, kläder och smycken. Kvinnorna kan se ut som vem som helst och de kan också leva ett dubbelliv med vanligt jobb, ta hand om barnen och sedan även ha det kriminella.

– För en manlig avhoppare så minskar hotbilden succesivt, men när en kvinna har barn med sig så finns det en pappa till barnen som hon kanske behöver skyddas från och är det heder så är det en hel familj det handlar om. Den hotbilden ligger kvar på samma höga nivå hela tiden. Det kriminella nätverket tappar tillslut intresse och behöver rikta in sig på nya måltavlor, förklarar Peter.

Catena utveckling har en evidensbaserad arbetsmetod som inleds med att ta fram en skräddarsydd handlingsplan.

– Enligt min upplevelse är det väldigt olika hur man arbetar med skydd. Risken att någon bryter sig in i lägenheten är i princip obefintlig. Däremot kan man bli haffad utanför huset eller i matbutiken. Därför ger det en falsk trygghet att fokusera på skalskyddet. Det viktigaste och svåraste är att lära sig att leva med skyddet utan att bli upptäckt, säger Peter.

Det digitala avtrycket är större än man tror

Man ska försöka ändra sitt utseende så mycket som möjligt. Det kan vara frisyr, hårfärg, klädstil, glasögon eller linser. Det digitala avtrycket behöver sopas bort och det är större än man tror.

– Jag kanske kan komma på 30 olika ställen som har lagrat mina uppgifter, men sedan finns det 30 till. Det kan vara alla möjliga appar, trådlösa hörlurar, IP-adresser och spel som barnen använder, olika medlemskap, konton.

Sedan behöver man ändra hela sin livshistoria för att inte röjas och väcka misstanke hos fel personer.

– Vi skriver ned en ny livshistoria som ska vara så nära verkligheten som möjligt för att vara lättare att komma ihåg. Vi råder att kalla sig för ett nytt namn på en gång för det dröjer ett tag innan ett namnbyte är klart, säger Peter.

– Sedan behöver man öva på det här och lära sig att inte vända på huvudet om någon ropar ens gamla namn. Det går på automatik, men kan betyda livsfara, fyller Jenny i.

Det här är ett krävande arbete. Jenny brukar fråga hur lång tid de tror att det skulle ta för henne att lära sig att smälta in i deras värld.

– Både kvinnorna och männen är så vana att alltid vara på helspänn och stirra omkring sig efter misstänkta personer. Man måste vänja sig av med det beteendet och lära sig att gå som en vanlig Svensson med ögonen i mobilen istället, säger Peter.

Nästan alltid missbruk med i bilden

Parallellt med det här behöver man också jobba med det psykiska. PTSD är vanligt bland de som har levt under hot och själva utfört hotfulla handlingar. Dessutom finns det nästan alltid missbruk med i bilden.

– Missbruket är också så normaliserat så att de inte reflekterar vid att det ens är ett missbruk. Först behöver de bli av med missbruket, annars går det inte att upprätthålla skyddet.

En skyddsplacering för en avhoppare är i regel 18 månader. Efter cirka 9 månader börjar man bli mogen för arbete eller studier och orientera sig mot framtiden.

– Många vet till exempel inte hur en normal kärleksrelation fungerar. Det är mycket man behöver lära om för att bryta gamla mönster och inte söka sig tillbaka. Allt hänger ihop och vi har en holistisk syn på alla delar.

Det handlar om att leva, inte bara överleva. Man behöver äga sitt egna liv, skapa ett nytt socialt nätverk och en ny fungerande tillvaro.

– Faran för kvinnorna är att de inte blir beviljade lika lång placering som männen och då är risken större att de återvänder till sitt gamla liv. Vi erbjuder även skyddat boende för våld i nära relationer genom Protinus. Där har vi kortare eftervård och ofta ett års skyddsplacering, säger Jenny.

Vill inte betala lika mycket för stödet till kvinnor

– Samhället ligger så mycket efter, socialtjänsten är inte där än att de kan ge likvärdigt stöd och betala lika mycket som de gör för männen. Ett avhopp kan kosta upp till 3 200 per dygn om man väljer hela insatsen som finns att få. För kvinnor är 2 000 kronor per dygn jättedyrt och ett år tycker socialtjänsten är för långt, säger Peter.

Han hoppas att den nya lagrådsremissen ”Ett fönster av möjligheter” ska förbättra skyddet till barn och kvinnor.

– Det är många bra lagförslag på gång, inte minst när det gäller stärkt barnperspektiv. Tillståndsplikten är bra men den innebär också svårigheter för oss som inte har kollektivt boende. Vi har valt satelitlägenheter som inte återanvänds för att det ska vara så säkert som möjligt för varje placering, men då måste vi söka tillstånd för varje lägenhet, avslutar Peter Svensson.