Ida Ali-Lindqvist om Hassela: ”Vi skulle brytas ned”

Ida Ali-Lindqvist var 17 år när hon blev inskriven på Hasselakollektivet. Hon hade inte speciellt stora problem. Hon är adopterad från Iran och det var något i det som gjorde ont, särskilt när de pratade nedsättande om muslimer i skolan. Hon började skolka och drack en del, men inte mer än någon annan tonåring.– Vi var fyra i min klass som skickades till Hasselakollekivet. De andra tre är döda nu. Jag minns att en kom tillbaka därifrån och var helt personlighetsförändrad. Det var det som var meningen; att vi skulle brytas ned och byggas upp till goda medborgare genom disciplin, solidaritet och hårt arbete, berättar Ida Ali-Lindqvist.

Hennes bok ”Jag är visst någonting”, som kom ut 2021, beskriver hennes år på Hasselakollektivet i Hälsingland, ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem. Det har även tidigare kritiserats för pennalism, misstänkta övergrepp, psykisk nedbrytning och kränkningar. År 2018 stängde IVO ned verksamheten på grund av de missförhållanden som rådde.

Hasselakollektivet, som grundades 1969, blev en tongivande aktör. De lyckades få ordning på ungdomarna utan terapi och konventionella metoder. Man åkte på logdans för att träna sig på socialisering och det var viktigt att hålla stilen.

Kamratuppfostran

Ungdomarna bodde två och två, en gamling och en nying. Det var Hasselaspråket för en som hade varit inlagd mist tre månader och en som var ny.

– Nyingen var tvungen att fråga gamlingen om lov för allt, till och med om den fick gå på toaletten. Sa gamlingen nej så var det bara att lyda. I övrigt fick vi inte umgås två och två, det var inte bra för ordningen. Det var fruktansvärt ensamt att inte kunna ty sig till någon, säger Ida Ali-Lindqvist.

Det var frukost klockan sju, sedan arbete i olika arbetslag; kök, ute och stall. Under en period fick Ida gå på Komvux i Bergsjö, men efteråt var det arbete som gällde. 21.30 var det god natt.

– Det var alltid en nattvakt som kom och gick runt och lyste med sin ficklampa i ansiktet och efter kroppen på oss när vi låg och sov. Det var väldigt obehagligt att man visste att han skulle komma och titta.

Ida Ali-Lindqvist berättar att hon fick i uppdrag att rengöra däcken till en traktor en dag och en personal sa åt henne att gå och hämta sin tandborste för att skrubba däcken med. Efter sex timmar var hon klar.

– På storsamlingen den kvällen så ropade de fram mig och jag fick ställa mig på en stol och ta emot hån och skratt för att jag hade varit så dum att jag hade rengjort traktordäcken med en tandborste. Jag fick till och med ta på mig en dumstrut-mössa och fick i uppdrag att dela ut den till någon ny nästa gång.

Började tvivla på sig själv

Hon berättar att hon ibland tvivlade på sin egen berättelse under skrivprocessen trots att hon skrev utifrån sina dagboksanteckningar.

– Jag har svårt att lita på mina egna tankar och känslor eftersom jag fick lära mig att koppla bort dem under de 2,5 åren jag var där. Det är tyvärr vanligt inom behandlingsvården än idag att man inte litar på individen och dennes kunskaper om sig själv. Blir man inte lyssnad på och bara sedd som missbrukare och kriminell som inte duger någonting till så får man den självbilden till slut. Självföraktet ökar och man får ett självhat.

Titeln på boken ”Jag är visst någonting” visar att hon inte kan acceptera de där nedvärderande orden och behandlingen hon och de andra fick utstå. Tjejerna blev kallade hora och hon berättar också att hon hade ett sexuellt förhållande med en i personalen.

Med sin bok vill Ida att liknande kränkande behandling inte sker på andra ställen. Hon vet att det är många placerade på institution som far väldigt illa.

– Vi hade inga inlåsningar, men vi var inlåsta i oss själva. Det har legat kvar i mig, att vara sin egen fångvaktare. Vanliga traumaresponser är fly, fäkta, foga eller frys, så det blev en överlevnadsstrategi att foga sig. Jag visste inte vem jag var när jag kom ut. Jag visste bara att jag hade en fruktansvärd ångest. Jag ville inte flytta hem till Östersund, men de gjorde allt för att jag skulle flytta hem, för om jag misslyckades och bodde i närheten så skulle de få dåligt rykte. De gissade på att jag skulle vara död inom tio år.

”Nu är jag den som de har sagt att jag var”

Hon var ingen knarkare när hon kom till Hassela, det blev hon efteråt.

– Jag testade amfetamin. Det var som att komma hem. Jag tänkte att nu är jag den som de har sagt att jag var och jag var ”fine” med det. Mina föräldrar var förtvivlade och hotade med tvångsvård om jag inte slutade. Jag gick med på att lägga in mig på psyket, där jag stannade i två veckor.

Ida träffade en jättebra socialsekreterare och fick gå i terapi.

– Hon var nyfiken på vem jag var, vad jag tyckte om och tyckte var viktigt. Succesivt började jag må bättre, men det var en lång väg att gå.

Idag är hon 45 år och arbetar som projektledare och utbildare på kunskapsföretaget Amphi som särskilt sakkunnig inom våld i nära relation med personer som lever med beroendeproblematik. Hon utbildade sig till behandlingsassistent och samtalsterapeut och arbetade många år inom beroendevården. Hon är journalist, samhällsdebattör och kan nu också titulera sig författare.

Grundarna svarade på kritiken

År 1991 var det en socialarbetare vid namn Kristian Tilander som gav ut en bok som byggde på en serie intervjuer från tidigare Hassela-klienter: ”Bakom vår blindhet: röster från Hassela”. Grundarna Karl-Arne Westerberg och Widar Andersson svarade på kritiken i en artikel i DN där de menade att det är lätt att kritisera Hassela som utomstående, men att man i det dagliga arbetet måste ta ansvar och göra kompromisser.

Efter Idas bok kom ut fick hon möjlighet att debattera mot Widar Andersson i radioprogrammet Studio 1.

– Han hade inte förändrat sitt synsätt om jag säger så.

I en artikel i tidningen Fokus kommenterar Widar Andersson Idas bok: ”Boken är intressant framförallt därför att läsaren erbjuds den intagnes perspektiv och upplevelser. Men det blir också på många sätt en väldigt ensidig läsövning där kollektivets framgångsrika verksamhet under tre decennier försvinner i dimman. Personliga subjektiva noteringar har förstås ett värde; inte minst för nedtecknaren själv. Men det finns också en likaså subjektiv men kollektiv berättelse om Hasselakollektivet där samhälle, tidsanda, uppgift och resultat utgör hörnpelarna.”

Widar Andersson var socialdemokratisk riksdagsman och narkotikapolitisk sakkunnig, så han har haft stort inflytande över svensk drogpolitik med en repressiv hållning och nolltolerans.

– Boken tillägnar jag de jag lärde känna på Hasselakollektivet. Flera av dem är döda idag. Hassela var inte dåligt för alla, men de hade ingen evidensbaserad behandling, så mycket kan jag säga.