Josefinas mamma blev mördad av pappan och hon och hennes bror omhändertogs av socialtjänsten. Då var Josefina fyra år gammal. Efter några jour- och familjehem hamnade syskonen till slut i ett familjehem där de bodde tills de blev vuxna. Förra året kom hennes bok om den traumatiska händelsen och hon vill med sin historia sprida kunskap om relationsvåldets mekanismer och om familjehemsplaceringar.
– Att som litet barn flytta runt till nya, okända vuxna var skrämmande. Jag levde i en konstant oro över om vi skulle få bo kvar, säger hon.
Att förlora sina föräldrar, hem, husdjur, tillhörigheter i en så skör ålder har påverkat henne starkt och hon har aldrig känt den trygghet som alla barn borde få känna under sin uppväxt. Hon menar att socialtjänsten nog skulle säga att de lyckades bra med att hitta en placering relativt snabbt. Men man utredde aldrig syskonens mående och vad de hade varit med om, även om det fanns indikationer på att de utsatts för våld av sin psykiskt sjuka pappa, som dömdes till sluten vård. Det gjordes en BUP-undersökning som visade på att barnen mådde bra. Man utredde inte heller den anmälan som kommit från en granne, om att hen trodde att Josefina och hennes bror for illa.
– De utredde vårat mående ytligt, inte om det som vi varit med om. Allt hade kunnat förhindras om man utrett den inkomna anmälan från grannen. Man pratade med pappa men ärendet lades ner för det fanns inga grunder sa man, trots att man visste att han var våldsam och farlig. Hade man utrett ordentligt hade vi kanske fått behålla vår mamma, säger Josefina.
Många år senare, när Josefina var närmare 30 år fick hon reda på, genom en dokumentärfilm om mordet, vad som hade hänt. Det var en mycket traumatisk upplevelse, som hon länge försökte förneka. Sedan dess har Josefinas liv haft en röd tråd; att ge röst till dem som ingen har och för att själv läka från sitt livstrauma.
– Jag märkte att utbildning var den medicin som hjälpte, så att säga. Ju mer kunskap jag hade, desto bättre skulle jag klara mig. Utbildningarna har fungerat som ett slags traumabearbetning och hjälpt mig att förstå saker.
Människor med svårigheter
Josefina utbildade sig till logoped och började arbeta med personer med svårigheter i sociala sammanhang, svårigheter som hennes pappa även haft. Hon engagerade sig också i människor med sällsynta diagnoser.
– Jag ville hjälpa de här människorna att säga det de ville säga. Min mamma blev ju tystad på det värsta sätt man kan bli. Jag vill kämpa för dem som faller mellan stolarna, där systemet brister.
Idag arbetar hon som verksamhetsutvecklare på regionkontoret i Växjö, där hon arbetar med vårdförloppen och omställningen till nära och jämlik vård. Hon säger att hon kämpat för att inte bli bitter och drivs av att försöka förbättra. Hon är också engagerad i våld i nära relationer.
Josefina samlade ihop allt hon kunde hitta om mordet och sin pappa och mamma och skrev boken om det trauma hon utsatts för. Boken heter ”Mona: En mamma, ett mord och en dotter” och kom ut hösten 2024. Hon vill genom att dela sin historia sprida kunskap om vilka mekanismer som finns bakom relationsvåld och om de organisatoriska mellanrummen som finns i samhället.
– Det känns som att alla väntar på att någon annan ska göra något. Vi måste våga prioritera så att det gynnar samhället, framförallt när det kommer till våld. Barn ska inte behöva växa upp med trauma. Polisen gör mycket som är bra och jag har förhoppningar på den nya socialtjänstlagen. Det finns många engagerade människor, jag hoppas på ännu fler som blir arga och börjar engagera sig. Och att samverkan mellan myndigheter blir starkare, där man delar information.
Trauman ger stora negativa konsekvenser
Josefina tycker att man borde flytta kostnaderna till det våldsförebyggande arbetet. Som det är nu innebär trauman stora negativa ekonomiska konsekvenser för de efterlevande, i generationer.
– Jag och min bror och många andra har kostat mycket pengar för samhället. En rejäl förflyttning av kostnaderna till det förebyggande arbetet skulle förhindra många våldsbrott. Vidare skulle man slippa utgifter för externa placeringar, utredningar, lagföring av brott och så vidare. Genom att arbeta förebyggande och förhindrade kan man spara pengar. Förmodligen är det billigare att satsa i ett tidigt skede i förloppet och rädda liv istället.
Hon vill med sin historia vara med och bidra till en kulturförändring, där man slutar se våld i nära relationer som en privat angelägenhet.
– Våldet är ett samhällsproblem. Jag hoppas att man går samman och försöker rädda de kvinnor som står näst på tur, ungefär 15 kvinnor varje år. Min historia kan belysa att det absolut viktigaste är att förebygga att en förälder dödar den andra. Jag tycker det är problematiskt att personer med hög återfallsrisk släpps ut. Vi behöver ha ett sätt att förvara personer så att de inte skadar nya offer. Både för deras och alla andras skull.
Vi pratar om dubbla trauman. Som att man som ett litet barn som förlorat sina föräldrar (pappan dömdes för sluten psykiatrisk vård och är idag avliden) flyttas till ett familjehem. Josefina önskar att det fanns fler alternativ till familjehem och adoption.
– Jag förstår att det krävs ekonomiska incitament för att någon skall vilja ta hand om personer som mig och min bror. De som adopterar vill helst ha små barn. Därmed var familjehem en bra lösning för då fick vi en familj. Problemet är bara att det är en ganska osäker placeringsform. Om något händer ärver man inte sina föräldrar och det är inte säkert att man får behålla sina syskon heller. Dessutom är det en temporär placering så man vet att man kan förflyttas. Som vuxen har jag funderat på vem vi eventuellt skulle återförenas med. Vår pappa? Han som begått detta fruktansvärda brott?
Jobbigt att ständigt vara tacksam
Hennes uppfattning att man från barnets perspektiv ska vara tacksam, för att en familj tagit hand om det.
– Känslan av att vara tacksam har följt mig genom hela livet. Jag trodde att jag behövde förtjäna min plats i familjen och vara duktig, gjorde jag något fel kanske jag inte skulle få bo kvar. Det är en jobbig känsla att leva med, säger hon.
Något Josefina funderat mycket på genom åren är hur anknytningen ser ut mellan placerade barn och familjehemsföräldrar. Hon tycker det generellt saknas fokus på hur placering påverkar anknytning, samt den viktiga aspekten av kontinuitet i familjehemsplaceringar.
– Förutom att en placering bör innebära så få byten av familjer som möjligt så önskar jag att kunskapen kring behovet av anknytning fanns. Alla dessa frågor handlar egentligen om kontinuitet och att man behöver ha en säker placeringsform. Att man som barn får veta om man får stanna kvar och att man inte ska tillbaka till föräldern som mördat barnets mamma. Kanske en adoption, men där det utgår bidrag. Om det finns problem med anknytningen i vanliga, biologiska familjer så får man hjälp, men det här erbjuds inte för familjehem. Jag har till och med hört om diskussioner i både familjehem och på olika forum om att man kanske inte ska knyta an eller älska ett barn som man bara har till låns. Sånt påverkar anknytning från både föräldrar och barn. Utbildningar på området behövs.
Ingen 18-åring klarar sig helt själv
Uttalad tydlighet om långsiktig planering, kontinuitet och stöttning för familjehem är några spår Josefina tror behöver synliggöras utöver anknytningen.
– Jag tycker man ska se till att historien följer med barnet, självklart åldersanpassat. Vad det gäller mig och min bror fick vi i alldeles för tidigt skede veta vad som hade hänt våra föräldrar. Sen tror jag på ett etableringsbidrag till de barn som varit familjehemsplacerade. Ingen 18-åring klarar sig helt själv. Till exempel sparar många vanliga familjer pengar åt barnen. Jag tror också att det vore givande att ha till exempel mentorer, som stöttar familjehemmen. Överlag skulle man utgå mer från barnets perspektiv och mindre från ett fixerat utbud.
Sedan boken kom ut har Josefina fått många nya kontakter. Hon säger att det finns många starka och engagerade personer som gör och kommer att göra skillnad.
– Det är läkande med alla dessa möten. Jag känner mig mer hopp nu än någonsin innan.
Våldet måste stoppas
Relationsvåldet måste ta slut och Josefina tror att det går.
– Folk kommer att få nog. Jag vill ut med min berättelse, så att fler ska komma ut och berätta sin. Så länge det mördas har samhället misslyckats. Men alla måste gå samman. Det finns alltid någon som vet; en granne, en lärare på en skola, polisen, vänner… de måste berätta. Flytta kostnaderna dit de hör hemma, istället för att lägga en massa pengar efter att ett mord har begåtts.
Josefina har idag två barn och jobbar heltid. Hon säger att hon har en enorm förmåga att klara av saker, fast hon startade i uppförsbacke med sorg och trauma i bagaget.
– Jag tror att det kommer från att jag tidigt gått emot mina egna behov och istället fokuserat på vad jag måste göra för andra. Som mamma får man dessutom en extra växel som man alltid kan lägga in. Man klarar allt man måste och lite till. Jag vill se till att mina barn slipper allt jag varit med om. Jag vill att de skall leva i en snäll värld.
