Ger stöd till de som har blivit utsatta för incest

Organisationen nxtme erbjuder stöd till personer som är eller har varit utsatta för incest. Det är extra traumatiserande att bli utsatt för sexuella övergrepp av en närstående – just för att förövaren är den som egentligen borde stå för tryggheten till barnet. Det blir ett dubbelt svek och många utsatta känner både skuld och skam. Därför är det extra svårt att ta steget att berätta för någon vad man har utsatts för.– Vi vill öka kunskapen om incest hos professionella, utsatta och i samhället i stort. Därför håller vi föreläsningar i skolor, anordnar webbutbildningar och arbetar opinionsbildande. Jag blev själv utsatt för incest av min pappa när jag var 12-17 år. Men det var först som 38-åring som jag fick hjälp av en psykolog att bearbeta traumat, berättar grundaren Lena Morin Nilsén.

Hon hade önskat att någon hade visat intresse för hur hon mådde och att hon själv hade fått kunskap om vart hon hade kunnat vända sig.

– Jag visste att det fanns fula gubbar, men att bli utsatt för incest är något helt annat.

Ofta trappas våldet upp under lång tid, vilket gör det ännu mer komplext. Det som räknas som incest är att bli utsatt för sexuella övergrepp av en närstående familjemedlem. Det kan vara en bror, förälder, styvförälder eller mor- och farförälder.

Under tillfrisknandet kände hon ett behov av att träffa andra i liknande situation, men visste inte vart hon skulle ta vägen. Eftersom det fanns så lite hjälp att få så föddes tanken på att starta nxtme, en plats där man ska kunna få stöd, hjälp och en trygg gemenskap.

Många vittnar om dåligt bemötande

– Ett bra mottagande är extra viktigt när det handlar om incest. Många som kommer till oss vittnar om dåligt bemötande från socialtjänsten och BUP.

Det kan Sofie intyga, som har gått med på att berätta sin historia. Hon lyssnade på en föreläsning av Lena på sin gymnasieskola. Det hade inte kunnat komma lägligare för henne som bara en kort tid innan hade berättat för sin mamma att hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin bror.

– Min bror utsatte mig när jag var 10-11 år, han är tre år äldre än jag. Det är lite svårt att minnas, men det pågick ungefär i ett års tid. Jag visste att det var fel och kände stor skuld och skam. Jag tog på mig skulden och tänkte att jag kanske inte hade varit tydlig med att säga nej.

Hon berättar att brodern var mycket aggressiv, ofta på ett fysiskt sätt. Han kunde misshandla både henne och föräldrarna. De verkade inte kunna göra något åt hans beteende, så då berättade hon om övergreppen. Sofie hade då hållit hemligheten för sig själv i 6-7 år.

– När jag berättade för mamma visste hon inte hur hon skulle bete sig. Jag upplevde det som att mina föräldrar nästan anklagade mig för att förstöra familjen. Det var som att de inte förstod allvaret i det här och hur det hade påverkat mig. Det tyckte jag var orättvist. Det var bara prat om att min bror inte kunde bo kvar hemma och hur det då skulle bli med julafton och sådant, säger Sofie.

Hon fick träffa soc. och kom vidare till BUP där hon fick träffa en psykolog.

Ville göra utredning för adhd

– Jag tvingades att berätta samma sak för flera personer. Vid första mötet på BUP ville de att jag skulle genomgå en utredning för adhd. Det tyckte jag var jättemärkligt. Innan det var klart fick jag inte prata om mitt trauma för de ville göra utredningen först. Jag var väldigt stressad och hade svårt att klara av att prestera i skolan, men det berodde ju på det jag hade blivit utsatt för.

Trauma kan ofta misstas för adhd, men i det här fallet hade ju Sofie berättat om övergreppen. Lena var också i ständig stress under många år, så pass att hon blev utbränd två gånger. Till henne hade ingen ens ställt frågan om sexuella övergrepp och hon kopplade inte heller själv sitt beteende till det.

Sofie fortsätter:

– Jag missade en tid hos BUP och då tyckte de att jag verkade ointresserad och sa att jag kunde höra av mig när jag hade en annan inställning. Det blev jag besviken på. Jag hade ju kunnat ha haft självmordstankar eller vad som helst. Jag kände mig sviken av både BUP och soc. De sa att de skulle göra en polisanmälan också, men det gjorde de aldrig. På soc. pratade vi bara om vart min bror skulle bo, de fixade en lägenhet till honom, men han fick ingen behandling.

En livlina hade kastats ut

Det var en livlina som Lena hade kastat ut till Sofie i och med sitt föredrag på skolan. Sofie hade tagit en broschyr om nxtme som hon lade i sitt skåp. Tillslut tog hon mod till sig och gick med broschyren till skolans kurator.

– Det var så viktigt att Lena kom. Man tror att man är helt ensam och känner en sådan skam och skuld. Men här fanns det andra, jag var inte ensam. Jag kände att jag var på väg att inte klara av skolan, så jag berättade för kuratorn vad som hade hänt. Hon hjälpte mig att skicka ett mail till Lena på nxtme och söka hjälp där. När jag sedan fick träffa Lena kände jag mig sedd och förstådd. Jag kunde prata om vad jag ville och kände aldrig någon press.

Sofie var hela tiden uppe i varv. Det var viktigt att prestera bra i skolan, i idrotten som hon höll på med och att vara alla till lags.

– Jag kunde inte ens gå i normal takt, jag hade bråttom jämt och var jättestressad. Det var så skönt att få prata med någon som förstod trauma. Min mamma fick också komma dit för att få hjälp att prata med mig, berättar Sofie.

Hon uppskattade också att träffas i grupp där hon kunde prata med andra.

– Det gjorde jättemycket att få utbyta erfarenheter med dem. Vi var i blandade åldrar, så det var värdefullt att få träffa någon som var 30 och 50 år och höra hur deras liv hade varit, lika som de kunde få ut något av att träffa någon som var yngre.

Hon kände sig alltid välkommen

Sofie hade haft ångest och ibland inte haft så stor lust att leva. Hos nxtme fick hon en safe zone, ett andra hem. Just att alltid kunna höra av sig och alltid vara välkommen uppskattade hon enormt.

– Det var som att komma hem; alltid värme och kärlek. Och jag kände mig inte bara som ett offer, jag är så mycket mer än så; en rolig, snäll och glad tjej. Det är viktigt att inte fastna i offerrollen, säger hon.

När Sofie kände att hon mådde bra, ville hon hjälpa till som volontär på nxtme.

– Jag ville verkligen bidra och hjälpa andra. Det kändes både kul och viktigt. Det är så många som inte har styrkan att vända sig till någon vuxen eller kompis. Att få prata eller chatta med någon som vet vad det innebär betyder allt.

Lena blir märkbart rörd av Sofies berättelse och hennes förmåga att vända det jobbiga till att vilja hjälpa. Det var just det här som var drömmen när hon startade organisationen. Hon berättar också att Sofie tog initiativ till att starta upp en grupp för unga tjejer upp till 21 år.

Idag har Sofie lärt sig att sätta gränser. Ofta blir personer gränslösa som har utsatts för incest. Man kan inte förändra någon annans beteende, men man kan lära sig att bryta sitt eget mönster.

– Jag har också lärt mig att ta det lugnt. Jag har skaffat egen lägenhet och pluggar kriminologi och psykologi. Min bror har jag inte haft någon kontakt med alls sedan han flyttade hemifrån, avslutar Sofie.

Kontakta nxtme