Har du koll på normaliseringsprocessen?

Sociologiprofessorn Eva Lundgren har utarbetat en teoretisk modell som gör det lättare att förstå vad som händer i en misshandelsrelation. Teorin kallas normaliseringsprocessen och handlar om kvinnans försök att anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och utöka kontrollen av henne.

Anna Dahlöf, verksamhetschef på Ayanna Home, skriver i sin gästkrönika det här numret att det behövs ökad kompetens om de olika processerna och reaktionerna som kvinnan går igenom för att hon ska kunna få rätt skydd och stöd från Socialtjänsten.

– Ofta finns en för smal personalkompetens hos socialsekreterarna. En dynamisk personalgrupp skulle fungera bättre där psykolog, traumaterapeut, expertis inom våld med flera samarbetar. Enbart socionomer ska inte sitta med självbestämmanderätt i så svåra fall som våld i nära relation. Det är livsavgörande beslut som tas, säger hon.

Normaliseringsprocessen kan delas in i tre faser

Fas 1: Kontroll

Förövaren börjar kontrollera, kanske genom att kritisera under förespeglingen att hen bara vill sin partners bästa, förövaren ger små ”tips” hur partnern ska sköta sitt liv, har synpunkter på vilka partnern pratar med och hur hen klär sig, förövaren är kanske överdrivet hjälpsam med olika saker och kanske skjutsar partnern till och från olika aktiviteter och till och från jobbet. Allt detta kan i början verka som omtänksamhet, kärlek, ”gullig” svartsjuka och ett uttryck för hur begåvad och bra förövaren själv är. Förövaren kanske inte vill umgås med partnerns vänner av olika skäl och försvårar för partnern att träffa sina nära och kära. Paret kan alltmer umgås med förövarens släkt och vänner, medan partnern tappar sitt eget sociala liv.

Så trappas våldet upp. Om förövaren inte är fysiskt våldsam kan det verbala våldet vid det här laget bli grövre i form av ständig kritik, crazymaking (verbal misshandel), ignorerande i syfte att bestraffa osv. Det kan också bli så att förövaren slår sin partner för första gången. Detta kan ha föregåtts av knuffar, puttar eller vandalisering av möbler och föremål, som ju också räknas till fysiskt våld. Nu har förövaren på olika sätt tagit kontroll över och skaffat sig makt över sin partner.

Fas 2: Isolering 

Under fas två i normaliseringsprocessen börjar gränserna flyttas fram och suddas ut inom förhållandet. Sådant som inte skulle varit möjligt i början av förhållandet börjar nu upplevas som normalt. Att förövaren slår partnern, eller att hen ständigt kritiserar partnerns vikt och klädsel är saker som skulle ha varit omöjligt för förövaren att göra i början av förhållandet. Partnern hade förmodligen lämnat förövaren om hen betett sig illa alldeles i början av relationen. Nu har gränserna för vad som är okej flyttats. Offret anpassar sig eftersom våldet introducerats så pass långsamt i relationen. Offret anpassar sig även för att undvika att bli utsatt för mer våld, och fokus kan handla om att överleva och undvika det som sker, så gott det går. Nu har offret övertagit förövarens negativa bild av hen och gjort den till sin sanning.

Fas 3: Växling mellan värme och våld

Även i en våldsam relation finns det stunder som är bra. Förövaren utnyttjar det och kontrollerar sin partner genom att växelvis vara varm och kärleksfull och våldsam och hotfull. När förövaren växlar mellan värme och kärlek och våld och hot skapas förvirring hos partnern. Det är ett effektivt sätt att hålla kvar någon i en relation. I tron att bråken bara är en tillfällig svacka och att partnerns beteende beror på att hen har det svårt just nu och att det nog blir bättre snart. Det är också vanligt att förövaren lägger över ansvaret för våldet på offret genom att säga att det är hens fel att förövaren behöver slå, att förövaren egentligen inte vill slå men att partnerns beteende tvingar fram det.

Till slut är våldet en stor del av förhållandet och vardagen. Gränserna har flyttats och suddats ut. Offret vet inte längre vad som är acceptabelt eller oacceptabelt inom ett kärleksförhållande. Våld är en självklar del inom relationen, och våldet har blivit grövre i takt med att det har normaliserats.

Normaliseringsprocessens gradvisa utplåning av kvinnans självkänsla och identitet är ett resultat av både kvinnans och mannens strategier. För mannens del är en viktig effekt av misshandeln att han uppnår kontroll. Dels en kortsiktig kontroll som utövas via själva våldshändelserna, dels den mer långsiktiga kontrollen som består av kontinuerlig hjärntvätt.

Våldet behöver till slut inte ens utövas, utan det räcker att både kvinnan och mannen vet att om hon inte fogar sig så kan han ta till våld och skapa fysisk smärta, rentav döda henne. Det kan kallas för latent våld.

En överlevnadsstrategi

Även om kvinnan har normaliserat våldet är det inget hon trivs med. För att stå ut kan människor normalisera även det som de vet är skadligt. Det är viktigt att komma ihåg att alla kvinnor hittar strategier för att klara av vardagen, som i ett utifrånperspektiv kan vara svåra att förstå, men som för kvinnan utgör val och bedömningar utifrån det snäva handlingsutrymme hon har kvar. För kvinnan handlar normaliseringsprocessen om överlevnads- och anpassningsstrategier.

Intervjuer med personer som har lämnat en våldsam relation har även visat att de ofta känner skam och skuld för att de inte har brutit upp från relationen tidigare. Detta kan försvåra uppbrottet och kopplas inom forskningen till föreställningar om hur man ”bör” agera i ett jämställt samhälle som Sverige.

Våldsutsattas medvetenhet om våldets negativa konsekvenser för dem själva och för närstående kommer ofta gradvis. Uppbrottet sker vanligen efter ett särskilt allvarligt misshandelstillfälle och föregås ofta av ett flertal tillfälliga uppbrott. 

Allt eftersom de negativa aspekterna framträder bryts de emotionella banden ned. Den våldsutsatta kan i stället drabbas av likgiltighet inför förövaren och en känsla av att det är omöjligt att få våldet att upphöra. 

Uppbrottsprocessen och dess tre delar

Forskning har visat att en viktig del i uppbrottsprocessen är att den våldsutsatta inser att ansvaret för våldet ligger hos förövaren och inte hos offret. Specifika omständigheter, till exempel att kvinnan fruktar för sitt liv eller att ett barns eller någon annan närståendes säkerhet står på spel, kan leda till insikter som kan påskynda processen.

Uppbrottsprocessen består av tre delprocesser; att bryta upp, att bli fri samt att förstå våldet

Det fysiska uppbrottet handlar om att bryta upp och då offret bestämmer sig för att fysiskt lämna förövaren. Att göra sig fri känslomässigt innebär att det emotionella bandet bryts. Att förstå och definiera våldet i relationen innebär att offret kan inse att denne varit misshandlad. Det är inte alltid dessa processer kommer i ovan nämnda ordning. Processerna kan ske parallellt och det är även vanligt att de överlappar varandra.

Beslutet att lämna en våldsam relation kan vara en process som kräver tid och det är viktigt att bemöta en våldsutsatt person med förståelse och respekt. En längre tids misshandel kan ge upphov till starka känslor av skuld och skam som behöver bearbetas för att kvinnan ska återfå sin självkänsla och kontrollen över sitt liv. Socialtjänstens insatser kan då ske i form av stödsamtal.

Makt- och kontrollhjulet beskriver våldet

En av de mest kända och spridda beskrivningarna om våld i nära relationer är det så makt- och kontrollhjulet. Hjulet illustrerar hur fysiskt och sexuellt våld är en del av en större helhet och inte isolerade handlingar eller tillfälliga utbrott av besvikelse och liknande. Det fysiska och sexuella våldet ingår i ett mönster av dominans och förtryck där förövaren skaffar sig makt genom tvång och hot, genom att skrämma, såra sin partners känslor, isolering från vänner och familj, förneka och förminska allvaret i våldet, använda barnen, kontrollera pengar och ekonomi samt inte minst genom föreställningar om vad en kvinna respektive man är och bör vara.