Konflikter mellan territoriella kriminella nätverk har trappats upp och blivit mer dödliga. Enligt Maria Wallin, sociolog och analytiker, krävs mer kunskap och en ökad vilja att se problemen för att kunna få ett stopp på det dödliga våldet.
Det sker en aktiv och medveten rekrytering av barn och ungdomar till de kriminella nätverken. I Storstadsområdena kan 20-25 procent av alla unga riskera att lockas, luras eller tvingas in i gängkriminalitet. Konflikter mellan territoriella kriminella nätverk har trappats upp och blivit mer dödliga de senaste åren. Enligt Maria Wallin, sociolog och analytiker, krävs mer kunskap och en ökad vilja att se problemen för att kunna få ett stopp på det dödliga våldet.
Hon har också arbetat i flera år på Polismyndigheten som strategisk och operativ analytiker och talade om territoriella kriminella nätverk på Socionomdagarna den 9 november.
Maria Wallin har i samarbete med Tryggare Sverige tagit fram en lägesbild över de utsatta områdena i Västsverige till ett trygghetsprojekt. Det är en rapport från Fastighetsägarna och Fastighetsakademin som syftar till att skapa socialt välmående bostadsområden.
– Kriminella gäng fungerar ungefär på lika sätt över hela landet. De är bundna till speciella områden som de känner en stark identitet kopplad till och har kontroll över. De har växt upp i området, de bor i området och de rekryterar i området.
Skottlossning mitt i bostadsområden
Detta gör att vi ofta får se skottlossning mitt i bostadsområden eftersom de är där gängen håller till och det är deras försvarszon. Maria Wallin förklarar att gängen kan vara uppbyggda utifrån kompisgäng eller släktbaserade.
– Totalt kan det handla om flera hundra individer i olika länder som snabbt kan förflytta sig till Sverige om det skulle behövas.
Från 2008-2010 började gängen ta till grövre metoder. Till exempel att vid hämnd rikta in sig på familjemedlemmar om de inte kommer åt personen som de är i konflikt med. Det har också gått från skottlossning på långt håll till rena avrättningar på nära håll med skott i huvudet. Det kan också ske bestraffningar i gruppen. Man kan tvingas utföra eller bevittna tortyr.
– De som vistas i området är tvungna att följa de kriminella normer som råder där, gängen sätter agendan för vad som är normalt. Till exempel råder öppen drogförsäljning, stöldgodsförsäljning, hantering av vapen och organiserat snatteri, säger Maria Wallin.
Drogförsäljningen är basen i verksamheten, en marknad som handlar om stora pengar. Men det är inte bara pengar som är drivkraften till det kriminella livet. Enligt Maria handlar det mer om social status och tillhörighet.
– Men man behöver ha i åtanke att de som dras in i kriminella gäng lever i rejäl utsatthet.
Hon har kartlagt att själva kärnan kan vara 5-10 personer i åldern 20-35 år. 2-3 har varit med från början. När någon försvinner ersätts den av någon ny, så det har ingen påverkan på strukturen.
Undergrupp 1 består av personer i 15 till 20-årsåldern. Undergrupp 2 handlar om yngre barn, 10-14 år.
Barn så unga som tio år eller ännu yngre
– Här kan det också finnas 7-8 åringar. Tyvärr går det hela tiden ned i åldrarna. För några år sedan var det ovanligt att se någon yngre än 10, men så är det inte längre. Det sker också tvångsrekryteringar. Vi har en hel del sådana ärenden med 16-17-åringar. De kommer att bli tvingade att döda eller bli dödade.
De yngsta, så kallade löpare, tar sig fram på cykel och får en mobil så de kan meddela om de ser någon okänd person i området. De får också leverera paket. De äldre barnen och ungdomarna är säljare och soldater.
– Huvudaktörerna hanterar sällan vapen idag. De har springpojkar som levererar vapnet när det behövs, även narkotika. Så det är väldigt tungarbetat för polis och socialtjänst när kärnan i gängen är så pass osynliga. Skyddet/våldskapitalet består av ett antal män och ett antal vapen.
De vill gärna locka till sig ledargestalter, för då får de även med sig personens kompisar.
– Vi ser även tjejer som rekryteras och rekrytering i finare områden. Något som ser ut som ett rån i en villa kan i själva verket vara en tvångsrekrytering.
Vanligast är dock att de som rekryteras har erfarenhet från våld i hemmet eller socioekonomisk utsatthet. Ofta har de någon form av psykisk ohälsa, PTSD eller NPF.
– Det är en stor poäng för socialtjänsten och polisen att jobba ihop. Då kan vi ge stöd direkt vid ingripanden. Många vill inget annat än lämna kriminaliteten. Det händer att vi får flytta hela familjer för att de lever under hot, säger Maria Wallin.
Polisen har sin kartläggning över utsatta områdena, men det saknas kunskap i kommunerna.
Det behövs mer kunskap
– Polisen har en tydlig roll, men deras lista säger ingenting om hur det är att vara förälder eller fältare i ett utsatt område. Socialtjänsten vet inte hur de ska agera. Hela vårt system bygger på en verklighetsbild som inte finns. De utsatta områdena är inte bara en kriminell arena, det är en arbetsmiljö för våra fältare och hem för familjerna. Socialtjänsten skulle behöva ett hot- och riskbedömningsverktyg som används strukturerat.
Många föräldrar är inte medvetna om att deras barn är indragna i kriminella kretsar. Det kan vara svårt att ta till sig det och en utmaning för socialtjänsten att få en bra kontakt med föräldrarna.
– Ofta finns det en stor skam kopplat till att ens barn kan vara kriminell. För att hitta ett sätt att nå föräldrarna kan man till exempel uttrycka en oro för att barnet ska bli indragen i kriminalitet. Vi behöver också upplysa föräldrarna att de inte kan lämna sina barn ensamma ute på gården. Det är inte en säker plats.
Politikerna måste ta ansvar
Maria Wallin tycker att politikerna måste ta ansvar för situationen.
– Vi måste erkänna att problemet finns. När det skedde en sprängning i centrala Göteborg i somras fick det stor uppmärksamhet. Ingen verkade tänka på att då hade det redan skett ungefär hundra sprängningar i Sverige det första halvåret 2021. De utsatta områdena och övriga samhället är inte som två olika planeter, de är som två olika universum.
Det kan vara svårt att ta in att de här otrygga platserna är människors hem och barns lekplats i dagens Sverige. Vi som inte har sett skjutningarna med våra egna ögon har svårt att förstå att det här händer, vi skapar en distans.
– Det här berör oss, våra barn. Vem ska annars slåss för dem? Jag är besviken på politiken. De här problemen försvinner inte av sig själv. Dödandet måste få ett slut, avslutar Maria Wallin.
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';