”Jag kände att det fick vara nog”

Toni tvingades lämna tryggheten och sin älskade mormor i Rovaniemi i norra Finland när hans föräldrar skiljde sig. Hans mamma hade träffat en ny man som de skulle leva med i Sverige. Toni var då tre år gammal och intet ont anande om det våld han skulle få bevittna de följande åren i sitt eget hem.– Det starkaste minnet av styvfar är att han slog min mamma och att jag ofta stod bredvid och grät och skrek ”sluta”. Våldet var i princip vardag i mitt liv i många år, säger han.

Han gick i en finsk klass från ettan till nian. I skolan hade han svårt att sitta stilla och koncentrera sig, orolig för situationen hemma och tyngd av den skamfyllda familjehemligheten.

– Jag var ofta rädd i skolan och hamnade i slagsmål. Jag lärde mig tidigt att våld var lösningen på problemen, och att allra helst slå först. Det var så jag fick utlopp för mitt dåliga mående, på grund av våldet hemma, säger han.

Toni tog sin tillflykt till småkriminella gäng. De stal bland annat madrasser från skolans gympasal för att ha i ett cykelrum där de tränade kampsport och dansade break dance. Till synes oskyldiga handlingar där och då, men en början till mer organiserad brottslighet. Redan i sjuårsåldern började Toni att snatta, senare gjorde de inbrott i affärer, när de insåg att det fanns pengar att tjäna.

– Vi stal det som var lätt att omsätta till pengar; som cigaretter och märkeskläder och senare smycken och elektronik, berättar han.

Kallade mig dum och idiot

Han minns känslan av att pendla mellan trygghet och otrygghet, särskilt i sitt hem.

– Min styvfar var ofta nedlåtande mot mig och kallade dum och idiot. Han bröt ner min självkänsla, men samtidigt såg jag upp till honom och ville ha hans bekräftelse, han var ju ändå min enda manliga förebild, förklarar Toni.

Under alla skollov åkte Toni till Finland och sin mormor, som alltid varit hans trygga punkt.

– När jag var hos mormor mådde jag bra och jag minns att jag inte ville åka hem när loven var slut, men jag fick ju inte stanna, säger han.

Toni började dricka alkohol och röka, först cigaretter och sedan hasch när han var runt 14 år.

– Jag levde i ett utanförskap, men i gänget blev jag accepterad. Jag hade ett enormt behov av att passa in och känna mig omtyckt, säger han.

Kokain kom med i bilden och han gled djupare in i kriminaliteten. De ville ha större byten som skulle generera mer pengar. Bland annat lärde de sig att manipulera larmsystem, så de kunde tillbringa hela nätter i butiker och stjäla i lugn och ro.

– Vi avancerade snabbt och blev duktiga på att göra inbrott. Men samtidigt växte skammen och skuldkänslorna inom mig. Min styvpappas kritik växte och jag tog hårt på den minns jag. Att få kritik av honom var det värsta jag visste.

Tonis styvpappa var i byggbranschen och lovade att de skulle starta företag ihop. Det skulle kunna bli Tonis räddning, tänkte han.

Det var inte ett normalt liv

– Det var inte ett normalt liv jag levde. Jag tänkte att det bara var en övergående fas och att jag ville ha en tryggare och stabilare tillvaro, så småningom. Jag märkte också att de äldre männen i byggbranschen hade det gott ställt och tänkte att det skulle kunna bli något bra för mig.

När Toni var 17 år separerade hans mamma och styvfar. Hans styvfar gick in i en djup depression och Toni tog hand om honom. Under samma period ungefär träffade han en tjej som han blev väldigt kär i.

– Det var mycket starka känslor och på många sätt en roligt tid, men det blev ett abrupt slut på det härliga, säger han.

Tonis styvfar hade sagt att han skulle åka till Spanien i ett par veckor. Men några dagar senare fick Toni en känsla av att något inte stämde och åkte till sin styvfars lägenhet.

– Jag kikade in i brevlådan och såg att det var mycket post på golvet. Först blev jag lättad, men sen kände jag den starka lukten. Eftersom jag inte hade någon nyckel med mig bad jag en granne att ringa låssmeden. Medan jag själv var utanför huset kom låssmeden och sedan både polis och ambulans. Jag minns att grannen sa till mig att han låg där, men jag fick inte gå in. Min styvpappa hade tagit livet av sig, berättar Toni.

Kort senare ringde polisen och bad Toni komma till stationen. Där fick han ett brev som hans styvpappa skrivit.

– Han skrev att han bad om ursäkt för allt han gjort mot mig och han bad mig ta hand om lillebror och se till att aldrig släppa mamma nära hans grav. Jag blev så arg. Hur fräck kunde man vara att ställa sådana krav?

Styvpappans död tog Toni som ett personligt svek och han tappade det sista förtroendet för vuxna.

Sorgen förvandlades till ilska

– Sorgen förvandlades till ilska som blev min bästa tillgång, för att komma in i de ännu tuffare kretsarna. Nu fick jag bekräftelse på att jag var tuff och modig, vilket behövdes för de kommande större stötarna. Jag kände mig älskad, men då förstod jag inte hur sköra vänskapsbanden är i den kriminella världen, säger han.

Han ville göra stötar som det stod om i tidningarna, stora, uppmärksammade, spektakulära saker. Ett postrån 1997 var det första grova rånet, med tunga vapen och flyktbilar. Tillsammans med två kompanjoner kom de över en stor summa pengar.

Ett värdetransportrån gav ännu mer pengar, men Toni mådde bara sämre.

Det hårda livet med risktagande, droger, alkohol och våld hade tärt på Toni och han kände sig utbränd. Då var han 29 år gammal.

– Jag kände att det fick vara nog. Jag var helt trasig inombords, som om min själ hade ätits upp. Jag måste bort.

Men först skulle de genomföra ett stort rån som de hade planerat under ett års tid. Polisen hade dock haft span på dem en tid och den stora välplanerade stöten slutade i skottlossning och gisslandrama.

– Vi hann inte ens börja förrän vi blev beskjutna. En av mina kumpaner avled direkt på platsen och vi åkte därifrån med en av värdetransportörerna som gisslan, som vi släppte efter ett tag, på väg mot Stockholm.

På kvällstidningarnas löpsedlar

En morgon när han kom ner för att äta frukost på ett hotell såg han sitt eget ansikte på kvällstidningarnas löpsedlar. Även i Finland fanns liknande löpsedlar. Hos sin advokat tänkte han över sin situation.

– Jag hade tre val; fly utomlands och leva i landsflykt i 15 år, fortsätta på samma linje eller ge upp. Jag valde att ge upp och åkte tillsammans med min advokat till polisen.

Under rättegången yrkade åklagaren på 12 års fängelse men Toni fick fem år och sex månader, för grovt rån, ödeläggelse och olaga frihetsberövande. Tiden inne i fängelset var enformig och saknaden efter friheten och närstående fanns där hela tiden, men även känslor av skuld och skam.

– Jag skämdes för att andra fick lida i min frånvaro samt kände ånger över att ha valt en livsstil och utföra handlingar som satte mig där. Samtidigt var det både nyttigt och skönt att komma bort från destruktiviteten och stressen i den kriminella livsstilen i frihet, berättar han.

Han säger att han mognade en hel del men de skulder han samlat på sig via tilldömda skadestånd och avsaknaden av utbildning, samt körkort höll honom revanschlysten.

– Det ledde till att jag inför kriminalvården låtsades ha bestämt mig för att sluta med kriminalitet när jag skulle bli frigiven. Min kriminella identitet, mina tankemönster samt upplevda sorger och trauman var dock djupt rotade i mig och dessa fick jag senare arbeta hårt och länge med för att bli den jag är idag, förklarar han.

Efter avtjänat straff kom Toni ut som en mer utvilad och mogen person. Men han fortsatte med brottslighet ett tag till. 2009 satt han häktad för misshandel i en månad och hade tid att rannsaka sig själv.

Tyckte inte om mig själv

– Då kom jag fram till att det räcker nu. Jag behövde försonas med mig själv, bli fri från från skuld och skam. Jag tyckte verkligen inte om mig själv.

Några år efter den nattliga promenaden till bron för att ta sitt liv började Toni skriva om det han varit med om på sociala medier. För honom var det viktigt att avromantisera bilden av den kriminella världen. Han fick mycket positiv respons och började skriva på en bok om sitt liv.

– Jag blev förvånad av hur jobbig den processen blev. Jag hade föreläst några gånger om allt jag varit med om och kände att jag hade försonats med mig själv. Men när jag inventerade mitt liv på djupet, insåg jag att jag inte var klar med min bearbetning. Det fanns perioder jag ville ge upp hela projektet, för vem skulle vilja läsa om mitt skitliv? Men jag kom ut starkare på andra sidan när boken kom ut 2019, berättar han.

Toni kände ett stort behov av att hjälpa andra och började jobba med ungdomar på HVB-hem och avhoppare från den kriminella vägen. Idag arbetar han som operativ samordnade och stöttar avhoppare från kriminella miljöer och gemenskaper. Utöver det föreläser han och ger konsultationer.

– Det mest effektiva sättet att förebygga kriminalitet är genom stödinsatser för utsatta barn, ungdomar och familjer. Genom att strypa tillflödet till nyrekryteringar agerar man preventivt, istället för att vänta och agera efteråt, vilket i slutändan är mycket mer kostnadskrävande.

Det förebyggande arbetet är ett sätt för Toni att ge mening till allt han gjort och det lidande han skapat för andra. Han är tacksam för att han har förmåga att skapa förtroende.

– Man kan väl säga att jag är en trovärdig budbärare.