Personer med NPF upplever begränsade möjligheter i arbetslivet

Anki Sandberg är förbundsordförande för Riksförbundet Attention och skrev en gästkrönika om inkludering i det senaste numret av tidningen Omtanke.
Anki Sandberg är förbundsordförande för Riksförbundet Attention.

Anki Sandberg är förbundsordförande för Riksförbundet Attention och skrev en gästkrönika om inkludering i det senaste numret av tidningen Omtanke.

GÄSTKRÖNIKA: Jag vill börja med att lyfta fram fördelarna med en arbetsmarknad präglad av mångfald. Olikheter när det gäller ålder, bakgrund, funktionssätt och annat berikar samhället och oss som lever i det. Det borde finnas plats för alla, där var och en får bidra utifrån sin förmåga. Tyvärr är det inte så det funkar.

Personer med funktionsnedsättningar möter många hinder när de vill ha ett jobb. Sysselsättningsgraden är låg och ganska lite görs för att ändra på detta. Sedan lönebidraget infördes på 80-talet har inga reformer av större betydelse genomförts. Svårigheten att få jobb påverkas inte heller nämnvärt av konjunkturläget. Även i goda tider har personer med funktionsnedsättning svårt att ta sig in arbetsmarknaden.

Många hinder skapas av brist på kunskap och ibland rena fördomar. Ett känt exempel är de hinder som länge gjort det omöjligt för unga människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som adhd och autism att bli poliser eller militärer. I somras klargjorde DO att detta är diskriminering så förhoppningsvis öppnas nu dessa yrkesvägar även för unga med NPF.

Det finns dock mycket kvar att göra. Av Attentions nyligen genomföra enkät framgår att personer med NPF upplever begränsade möjligheter i arbetslivet. Bara 7 procent tycker att diagnosen har varit en stor tillgång på jobbet. 20 procent ser att den varit till viss fördel, medan 69 procent anser att den varit till viss eller stor nackdel. Några få anser att den saknat betydelse.

Så här kommentar en medlem sitt svar; ”På vissa arbetsplatser och vid vissa arbetsuppgifter är det en tillgång eller stor tillgång och andra delar är det nackdel eller stor nackdel. I arbetssökandet är det mycket mer begränsat vad jag kan jobba med. Däremot om jag får arbetsuppgifter inom mina styrkor och/eller specialintressen då är det en enorm tillgång och jag klarar då mer än genomsnittet. Jag behöver också stöd i arbetet från chef eller annan personal på områden där jag har svårigheter (som överblick och social kontakt) och det kräver ju extra insats från arbetsgivaren och kan skrämma och få som resultat att arbetsgivaren inte vill anställa mig. Så det kan vara en tillgång om jag får rätt plats med rätt förutsättningar, då är jag överpresterande.”

Av de svar vi fått ser vi också hur stor betydelse förstående kollegor och chefer har. Många klarar sig med några få enkla anpassningar av arbetsmiljön i form av tydligare instruktioner, bättre uppföljning och större flexibilitet när det gäller arbetstider, då orken kan variera.

Attention har länge arbetat för en annan ordning. Vi har påpekat att det är ett stort slöseri att inte ta vara på alla människors resurser. Att se till vad någon kan, inte stirra sig blind på vad en person inte kan. Ett samhälle som tar hänsyn till att vi är olika och har olika behov innebär stora vinster för såväl individer, familjer och oss alla. Det är en investering i ett framtida mer jämlikt och hälsosammare samhälle. De utmaningar det innebär är till för att lösas.


Anki Sandberg 
Förbundsordförande för Riksförbundet Attention

Related posts