Unga flickor behandlas mer våldsamt än gängkriminella

För den som har inblick i verksamheten på Statens institutionsstyrelse (SiS) så innebär Maria Andersson Vogels studie inga nyheter. Omfattande användning av avskiljningar, högre avskiljningstal för flickor än för pojkar, situationer som eskalerar på grund av personalens agerande och ”rena” fasthållningar som inte leder till avskiljningsrum. För den som har inblick är det däremot svårt att förstå varför det ens är en fråga om avskiljningar bör betraktas som våldsanvändning eller inte. Den som jobbar i ungdomsvården vet att när ett barn är så upprört och utagerande att avskiljning vidtas, ja, då kommer inte barnet att följa personalens anvisningar frivilligt och följsamt låta sig guidas till ett avskiljningsrum. Då går larmet, fler personal sluter upp och NPNL-greppen används, med fysisk kraft och smärtpåverkan. SiS-personal beskriver det ofta själva som ”lagligt våld”. Barnen som utsätts berättar om panik över att inte kunna andas, om smärta, om blåmärken, skrapsår och armar som bryts bakåt. Fysiska ingripanden innebär också stora risker för personalen, både i det akuta skedet men också på lång sikt. Avskiljningar är per definition våldsamma ingripanden, för alla inblandade. Vogels studie ger nu allmänheten inblick i det som SiS och de placerade barnen länge vetat om. 

Det som också varit känt i myndigheten sedan länge, men som inte återfinns i studien, är att ju yngre ett barn är, desto större risk löper hen att bli avskild. Det finns ett besvärande intersektionellt perspektiv i avskiljningsstatistiken: om du är flicka och 12–13 år gammal, då är risken stor att du ska bli utsatt för den mest ingripande tvångsåtgärden. Inte de äldre pojkarna, inte de gängkriminella, inte de med störst våldskapital. Och det finns mer som är besvärande. Ett fåtal barn och unga på SiS står för en stor andel av den totala mängden avskiljningar. Den gemensamma nämnaren för dessa barn är att de har funktionsnedsättningar av det slag som faller inom ramen för personkrets 1, Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det är alltså barn och unga med autismspektrumtillstånd och/eller utvecklingsstörning som löper störst risk att bli föremål för våld på SiS. 

De barn vi talar om har behov av insatser enligt rättighetslagstiftningen LSS. Men de placeras på låsta institutioner och utsätts för våldsamma ingripanden. Myndighetens syn på barnen påverkas av de kontextuella ramar som bland annat lagstiftningen ger. Kulturen inom SiS gör att barnens beteende tolkas utifrån ett perspektiv av kriminalitet eller antisocialitet – och gensvaret från personal blir därefter. Anpassningarna och stöd utifrån barnens behov uteblir och kompetensen saknas. 

Det finns alternativa och mer proaktiva sätt att hantera utmanande och våldsamt beteende från barn än genom avskiljningar. Det gäller alla barn, oavsett om de har funktionsnedsättningar, posttraumatiskt stressyndrom, självskadebeteenden eller andra diagnoser. Det görs i LSS-verksamheter, i familjehem, i skolor, på HVB-hem och på många andra platser i samhället. Kunskapen är ofta för låg överlag i samhället, men bara på SiS ges möjligheten att avskilja. Varför anses avskiljning vara ett oundgängligt verktyg just i den statliga tvångsvården av barn? 

SiS menar att ett förbud mot avskiljningar inte är en framkomlig väg och att det i vissa situationer är nödvändigt . Ansvarigt statsråd har sagt att det är naivt att tro att barnen på SiS skulle kunna vårdas utan möjligheten till avskiljning . I förlängningen innebär resonemanget att de så kallade ”särskilt svårbehandlade barnen” indirekt bär skulden för den våldsanvändning de själva utsätts för. Retoriken är djupt bekymmersam från ett barnrättsperspektiv och direkt felaktig i sak. Såväl forskning som praktik visar att det går att bemöta utagerande och våldsamt beteende så att behovet av våldsanvändning minskar eller helt uteblir. Exemplen på alternativa sätt att hantera utmanande beteenden kan till och med hämtas från SiS själv. Ett så kallat ”svårbehandlat” barn kan på en SiS-institution avskiljas 30–40 gånger, medan det på nästa ungdomshem inte avskiljs alls. 

Skillnaderna i avskiljningstal mellan SiS-institutionerna är mycket stor, vilket talar för att det finns helt avgörande faktorer som påverkar användandet av avskiljningar utöver barnen själva. Lägg där till att samma barn som ena dagen finns på SiS, och utsätts för upprepade avskiljningar, dagen efter utskrivning förväntas, och kan, tas omhand utan befogenheten att avskilja. De bakomliggande orsakerna till avskiljningstalen måste alltså sökas bortanför barnet, med riktning mot den egna organisationen, ledarskapet, kunskapsnivån, kulturen och lokalernas utformning. 

Utifrån vår erfarenhet ser vi att ett tydligt ledarskap varit en avgörande faktor för att minska avskiljningstalen. Utan ledarskap sker ingen förändring, oavsett hur mycket resurser, insatser eller utbildningar som tillförs verksamheten. För att minska användningen av avskiljningar behöver de stora riskerna med avskiljningar tillerkännas, våldet vid tvångsåtgärderna benämnas och målsättningen att minska användandet formuleras. Om ledningen inte gör det tenderar avskiljningstalen att förbli höga, eller till och med öka. Det är oroande att det är precis en sådan ökning som skett. Mellan år 2018 och 2020 ökade avskiljningarna med 74 procent inom SiS. Mot bakgrund av att det är flickor, de yngre barnen och unga med funktionsnedsättningar som avskiljs mest så måste en förändring ske. 

En psykolog på SiS sa en gång att det kanske inte är så svårt att förklara varför avskiljningar används så frekvent på just yngre flickor – ”Därför att det går att lösa konflikter med dom på det sättet.” Och kanske är förklaringen så enkel. Men det går att göra på andra sätt också. Förutsättningen är att regering och SiS ledning prioriterar frågan, pekar med hela handen, välkomnar relevant forskning och implementerar och följer upp alternativa metoder på ett systematiskt sätt.

Jennie Linde handledare och utbildare inom HVB, LSS och SiS med särskilt fokus på barn och unga med NPF-diagnoser, hantering av utmanande beteende, lågaffektivt bemötande och metoden Studio3. Författare till När samhället är förälder – Stöd och pedagogik i arbetet med placerade barn (2021).