Det finns studier som visar på en större våldsutsatthet bland homo- och bisexuella personer, särskilt ungdomar, jämfört med heterosexuella personer. Hbtqi-personer är också mindre benägna att söka sig till samhällets stöd på grund av risken att diskrimineras. Stödet till våldsutsatta hbtqi-personer behöver förbättras och arbetet är på god väg.
Jämställdhetsmyndigheten kartlägger just nu hbtqi-personers utsatthet och risk för utsatthet för våld i nära relationer. Detta enligt ett regeringsuppdrag, som ska leda till en analys och förslag på insatser som ska redovisas den sista mars 2025.
Det här är en del i den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Här ingår också hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
– Enligt forskning som vi har tagit del av förekommer våld i nära relationer i väldigt hög grad hos hbtqi-personer. Den grupp som är mest utsatt är unga, bisexuella tjejer, berättar Johanna Larsson på Jämställdhetsmyndigheten.
Hbtqi är en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersex-personer. Det är ett brett begrepp som både innefattar sexuella läggningar och könsidentitet och är ingen homogen grupp. Men det som är gemensamt för gruppen är att de söker stöd på grund av partnervåld i lägre utsträckning än heterosexuella.
Ytterligare lager av sårbarhet
– Det vi kan säga utifrån tidigare forskning och de samtal vi har haft med representanter från civilsamhället är att våldet inte är västenskilt från heterosexuellt våld i nära relation. Det har samma ramar och mekanismer. Det som skiljer sig är att hbtqi-tillhörigheten gör att det tillkommer ytterligare lager av sårbarhet. Förövaren kan hota med att outa personen om denne inte lever öppet eller på annat sätt använda rädslan att utsättas för fientlighet.
I ett samhälle där heterosexualiteten är norm innebär att hbtqi-personer ständigt är beredda på fördomsfulla beteenden och diskriminering, vilket innebär en särskild sårbarhet.
– Vi vet enligt forskning att den här målgruppen har svårare att identifiera sig som våldsutsatt. Ofta framställs våld i nära relationer som att det är en man som utövar våld mot en kvinna. Det bemötande man får från samhället riskerar att bidra till den bilden. Det finns till exempel en myt om det harmoniska lesbiska paret, att man inte tror att det kan finnas våld mellan två kvinnor, vilket kan göra att man missar att uppmärksamma våldet. Eller när det är två män, så ses de som jämlikar. En man borde kunna försvara sig mot en annan man och att om det förekommer våld så är det båda som utövar våldet, säger Johanna Larsson.
Det finns alltså många försvårande omständigheter när det handlar om att ta sig ur en våldsam relation.
– Dessutom har hbtqi-personer oftast inte ett lika stort nätverk runt sig. Man kanske inte lever öppet. Det försvårar hjälpsökandet. De flesta har också tidigare erfarenheter av dåligt bemötande, vilket gör att man drar sig för att söka hjälp hos polis, socialtjänst eller civilsamhället. Det är vanligare för den här målgruppen att man söker informellt stöd, hos vänner eller sitt community, säger Lena Axelsson Örnerfors på Jämställdhetsmyndigheten.
Det var i samband med Pride-veckan 2023 som Jämställdhetsmyndigheten fick uppdraget av regeringen att kartlägga hbtqi-personers våldsutsatthet och risk för våldsutsatthet i nära relationer.
Kan behövas mer anonymt stöd
I uppdraget ingår också att identifiera kunskapsluckor för att ge förslag på hur man kan öka kunskapen och utifrån analysen föreslå mer relevanta och träffsäkra insatser till de våldsutsatta.
– Vi har ingen slutsats klar än tyvärr. Men eftersom den här målgruppen har svårt att identifiera sig som våldsutsatt behövs mer information om hur våld i nära relationer kan se ut och att stödet också behöver se ut på olika sätt. Det kan behövas mer anonymt stöd, kanske digitalt, så att vi breddar stödverksamheten till extra sårbara grupper, säger Lena.
Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) och Socialstyrelsen har också en del i regeringsuppdraget. NCK gör bland annat en forskningsöversikt och samlar erfarenheter från personal på NCK:s stödtelefoner. Bland annat om vad som saknas i det stöd som samhället erbjuder och vilka utmaningar som finns.
Våldet förminskas
Socialstyrelsen i sin tur håller på med en kartläggning där de har intervjuat ansvariga på skyddade boenden och socialtjänst för att se hur många som tar emot hbtqi-personer och hur stödet ser ut.
– Det kan se bra ut på papperet men i praktiken kanske det ser annorlunda ut. Det ser också väldigt olika ut när det gäller kompetensen hos yrkesverksamma. Ibland upplever hbtqi-personer att våldet förminskas och att de möter en oförståelse för situationen. Man kan till exempel få svara på orelevanta frågor kopplade till sin sexualitet istället för att man fokuserar på behovet av stöd. Alla har rätt att få det stöd som man har behov av, säger Lena.
Alla våldsutsatta behöver inkluderas
Både Lena och Johanna hoppas att den här kartläggningen ska leda till att kommuner och regioner vidgar sin information och sitt stöd så att alla våldsutsatta känner sig inkluderande.
– Vi behöver bredda bilden av våld i nära relationer. Lika väl som det kan vara äldre eller funktionsnedsatta så kan det handla om homosexuella eller transpersoner. Vi behöver våga fråga om våld och göra våldet pratbart, säger Johanna.
– Sedan är det viktigt att vi även identifierar våldsutföraren och får stopp på våldet. Vi får inte bara fokusera på de våldsutsatta, utan det är också viktigt att förebygga orsaken till våldet, avslutar Lena Axelsson Örnerfors.
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';