Stefan Sandström är gästkrönikör i senaste numret av tidningen Omtanke. Han är leg. psykolog, föreläsare och författare. Har arbetat med beroendeproblematik i 35 år.
Stefan Sandström är gästkrönikör i senaste numret av tidningen Omtanke. Han är leg. psykolog, föreläsare och författare. Har arbetat med beroendeproblematik i 35 år.
Människor med substansberoenden är bland de svagaste i samhället. De talar inte mycket för sig själva, och ytterst få talar för dem. Av allt att döma påverkas de starkt av corona-krisen. Smittorisken är stor av flera anledningar, till exempel skyddar man sig inte så effektivt när man är påtänd eller berusad.
Professionella som jag möter berättar att de tvingas isolera klienterna för att minska smittorisken för personal och mellan klienter, vilket leder till en ensamhet som alla inte far väl av. Besök till klienterna ställs också in, liksom permissioner från HVB-hem.
Öppenvårdsmottagningar ställer in besök och vissa övergår helt till digital behandling av olika slag (Skype med mera), individuellt och i grupp. En beroendeavdelning stänger ner sin verksamhet helt och fördelar individerna på andra avdelningar – inga nya avgiftningar är planerade.
Kort sagt är prioriteringen ofta: 1. Skydda personalen. 2. Skydda sjukvården. 3. Skydda samhället. Och sist i ordningen kommer den enskilde klienten i denna, den mest lågprioriterade av grupper. Detta märker klienterna/patienterna och det är oftast vad de är vana vid sedan barnsben. Upplevelsen av att vara utan värde tenderar, enligt min erfarenhet, att förstärka depressioner och öka självmordsrisken.
På grund av sin livssituation och den psykiska samsjukligheten – inte minst då tidigare traumatisering – har de som missbrukar alkohol och narkotika ofta ständigt en mycket hög stressnivå. Olika restriktioner för att undvika viruset kan då öka stressen än mer genom att människor isoleras, att de känner oro, att skolbarn kommer hem på heltid och att detta senare också leder till att en redan ansträngd ekonomi försämras.
Det har redan tagits upp i debatten att våld i nära relationer ökar genom att par trängs ihop med varandra mer än vanligt. Kvinnor med substansberoende är avsevärt mer utsatta än andra. För den genomsnittliga kvinnan är risken att bli utsatt för våld ungefär hälften så stor som för män. Men den substansberoende kvinnan löper enligt Armelius och Armelius (2011) 75 procents risk för att utsättas.
Sammantaget blir effekten för människor med substansmissbruk i corona-krisens dagar att problemen blir tyngre och mer svårbemästrade, samtidigt som resurserna för att hjälpa dem minskar påtagligt.
Detta kommer säkert att få digra efterverkningar även för dem som inte smittas av virus. För oss som arbetar direkt med dessa människor kommer det att innebära hårt arbete för att komma till rätta med skadeverkningarna. Att erbjuda kontakt är alltid viktigt, men kanske framför allt just nu.